Gotlanning.se

Ibland blir man påminnd om sin egen dödlighet på ett påtagligt sätt.

För min del började det med en vurpa i trappan som först
inte verkade så farlig men sedan när smärtan gjorde foten i
stort sett obrukbar visade sig vara en fraktur, jag fattade
budskapet direkt, du är inte odödlig, du kan gå sönder.

Men det räckte inte, ungefär en vecka efter frakturen drabbas
jag av en infektion som fick mig att ligga utslagen i feber
och kilovis med snor rinnande ur näsan, jag tänkte Ok, nu räcker det!

Men nej du, det räckte inte, dags för nästa smäll:
Bentrombos!
Diagnosen fick jag efter sedvanligt krångel med vårdcentralen.
Mitt nya ödmjuka jag får vänja sig vid tanken på sex månaders
medicinering med tillhörande blodprov och en superfräck strumpa som jag skall bära ett år..

Ett par dagar efter diagnosen befinner jag mig i entrén
till Lasarettet och snappar upp följande konversation
mellan två äldre herrar.

"Vad gör du här då?"

" jag har lämnat blodprov, jag äter ju sån där blodförtunnande medicin"

" Jasså? du är en sån där Warangubbe!"

I det ögonblicket föddes en liten Warangubbe till.

Hej Waranmottagningen! nu kommer jag!